23948sdkhjf

KRÖNIKA av Mikael Sandström, del 3: JC:s resa till undergången

Mikael Sandström fortsätter sin tillbakablick i bolaget Retail and Brands. Nu har turen kommit till JC.

Efter att ha varit ett ägarstyrt inköpsbolag börsnoterades JC år 2000. Bruden var uppklädd och bolaget stod på topp med planer på att bli norra Europas ledande ungdomskedja.

JC hade redan i mitten av 1990-talet gjort misstaget att etablera sig i Tyskland och när gallerian Fisketorvet i Köpenhamn invigdes i oktober 2000 öppnade JC hela konceptet: JC, Boys & Girls, Brothers och det nylanserade Sisters. Fisketorvet blev kallat svenskdödaren, då så gott som samtliga svenska detaljister som etablerade sig där snöpligen snabbt la ner. Danskar gillar inte svenska affärskoncept. JC öppnade dessutom 23 Sisterbutiker i Sverige samma år. Förlusterna var hisnande och Sisters lyfte aldrig, och har mig veterligen inte ett enda lönsamt år fram tills konceptet avvecklades 2013.

Det blir ägarbråk inför öppen ridå mellan nyblivna storägaren Traction och de gamla JC-ägarna i styrelsen. Även finansmannen Teodor Dalenson, senare ordförande för det havererade WeSC, storägare i Shirt Factory och stor konstsamlare, finns med i kulisserna. Petter Stillström på Traction får igenom ett unikt förslag att inte bevilja vd Claes Hagberg, den mångårige styrelseordförande Nils Eric Näslund och vice ordförande Klas Friberg, ansvarsfrihet. Friberg kallar Petter Stillström ”en valpig liten kille som leker med pappas pengar”. Striden får stor uppmärksamhet i pressen och Affärsvärlden skriver ”JC rensar ut kompisstyret” medan Realtid skriver ”Varning för Traction”. Stillström stäms och förlorar i skiljedom 2004 och måste betala skadestånd till Hagberg som dessutom får behålla sitt omtvistade avgångsvederlag på 8 miljoner kronor.

Entré Thommy Nilsson. Den som har varit verksam i klädbranschen de senaste 50 åren känner till Thommy Nilsson. Han var marknadschef på JC 1976–1983 och lanserade Rabbit, det som sedan blev Boys & Girls. Han var vice vd på MQ, och var tillbaka på JC 1992 för att dra igång Brothers. Därefter var han vd på KappAhl från 1995 fram till att han sparkades 2002, då han åter rekryterades till JC för att få ordning på kedjan. Torsten Jansson (New Wave Group), som hade köpt en betydande aktiepost från Teodor Dalenson, blir styrelseordförande och lyckas med Thommy Nilsson få JC lönsamt. Aktiekursen stiger rejält. Succesivt har Tyskland lämnats, Danmark har lämnats helt och de olönsamma butikerna i Norge har stängts. Rörelseresultatet för 2005 landar på över 100 miljoner kronor och utdelningen blir 4 kronor per aktie. JC:s bästa resultat någonsin.

Men olyckligtvis träffas Torsten Jansson och Mikael Solberg 2006 och diskussion uppstår att JC ska köpa Solo, som tillhör RNB, Retail and Brands. I stället utmynnar det i det omvända; RNB köper JC.

Thommy Nilsson vill inte vara dotterbolagschef. I stället rekryteras Cecilia Tufvesson Marlow 2006, men det är Solberg som styr. Nu började det gå rejält illa. Många känner till monsterfelet att flytta hela verksamheten till Stockholm, trots löften till personalen. Men det är värre än så. RNB:s ledning vill helt enkelt inte att någon skulle med till jättelokalerna på Regeringsgatan. Alla tendenser att vilja placeras i huvudstaden motarbetads och de få som är villiga tvingas söka om sina tjänster. Några blir utköpta, andra får skadestånd. En av anledningarna till den avoga inställningen är att lönerna förvånande nog är lägre i Stockholm än på västkusten. Modeverksamma stockholmare är villiga att ha en lägre lön, hellre än att flytta till Borås.

Vd för Brothers vid den tiden, Lea Rytz Goldman, struntar dock i ledningens strategi och vill få med sig så många som möjligt av medarbetarna. Hon får senare beröm för att flytten gick relativt smidigt för Brothers vidkommande. Hon blir 2008–2010 vd för JC och är i dag Managing Director för COS.

Cecilia Tufvesson Marlow blir syndabock för JC:s katastrofresultat på –160 miljoner kronor och tvingas avgå i januari 2008. Koncernchefen Solberg avsvär sig allt ansvar och menar att Cecilia Tufvesson Marlow har agerat för självständigt. Dessutom är de miserabla kollektionerna framtagna av de gamla medarbetarna i Göteborg.

RNB kommunicerade också att kontorslokalerna i Mölnlycke var uthyrda. Vad man nogsamt undvek att berätta var att de hade hyrt ut dem till ett pris som låg betydligt lägre än vad de själva betalade. Den långa hyrestiden som JC hade skrivit på gjorde att kostnaderna belastade RNB:s bokslut under många år.

Med Mikael Solberg i spetsen läggs en ny prisstrategi fast. RNB centralt ska ha högre marginal till sig själva. Kvaliteten ska inte höjas, snarare tvärtom, men butikspriserna ska bli högre. Strategin är förödande. JC:s styrka är ju att den är lite, men bara lite dyrare än de stora kedjorna men mycket coolare. Crocker är dyrare än kedjornas jeans men billigare än dyra märkesjeans. I dag skulle kanske en parallell vara Jack & Jones.

Framför allt märks det på Boys & Girls, nu omdöpt till ”J-Store – Youth Culture by JC”, kundgruppen för barn mellan 6–13 år där mammorna betalade. Boys & Girls MGB-jeans kostar 50 kronor mer och jackorna kanske en hundralapp extra, men den nya prissättningen gör att mammorna backar och barnens tjat blir obesvarade. H & M, Lindex och KappAhl tackar.

RNB talar om kollektionsmissar. Kombinationen dåliga varor och högt pris är ännu sämre.

Omsättningen störtdyker och JC:s ledning står handfallen. JC-handlarna är förtvivlade. Barnavdelningen har dessutom under många år gett just den extra omsättningen som gjorde att man tjänade pengar. Till slut läggs J-Store ner och JC-sortiment utökas i stället med lite fler småstorlekar.

Fiasko. Ingen köper. RNB lanserar ett nytt logistiksystem, med automatisk påfyllning. Briljant system om handlaren själv kan välja när man inte har behov av eller pengar till fler produkter. Svårsålda plagg dumpas av butikerna för att få in likvida medel. Resultat? Fler av samma slag från centrallagret. Dessutom är alla tvungna att ha autogiro, vilket gör att pengarna tryter när skatten skulle betalas – all likviditet går till RNB centralt. För att slippa fler osäljbara varor börjar handlarna i stället slå på ”slask” i sina kassor – då syns inte vad som säljs. De får öppna nya konton där de kan ha pengar till löner, hyror och skatter. Autogirokontot är dock tomt. Sluta skicka varor, vädjar handlarna. Betala eller vi försätter dig i konkurs, hotar RNB.

Och det gär RNB. JC-handlarna jagas av Magnus Håkansson som kräver in pengarna för varor de tvingat på butikerna.

Allt fler JC-handlare får ekonomiska bekymmer och går i konkurs. Mitt under krisen bestämmer RNB att JC Jeans & Clothes ska byta namn till JC Jeans Company. En dyr omprofilering tar vid, men inte blev grisen snyggare för att man satte läppstift på den. Försäljningen fortsätter ner.

Efter att Rytz Goldman hade slutade under hösten 2010 gick Solberg i praktiken in som vd innan Marthyn Inghamn tillträdde 1 augusti 2011. Magnus Håkansson blev vd för RNB i maj samma år. Kemin mellan de två var, milt uttryckt, inte helt perfekt och Håkansson sparkar Marthyn Inghamn i maj 2013.

– Marthyn Inghamn är inte rätt person att föra JC in i framtiden, säger Magnus Håkansson känd för att ha få empatiska drag.

En av de största konflikterna mellan de två är att Inghamn inte vill lägga ner butikerna i Norge, medan Håkansson driver på nedläggningen som blir en betydligt kostbarare historia än vad han räknade med. Officiellt kostade det 63 miljoner kronor, i praktiken förmodligen mycket mer.

Framtiden för JC visar sig vara att i november 2013, sex månader senare, övertas JC av kinesiska Denim Island med Gordon Wu som ägare. Om RNB fick betala för att bli av med JC eller fick en symbolisk summa är ovisst. JC var dock nedskrivet till noll kronor.

Det blir ett händelserikt första år.

Denim Island rekryterar, just det, Thommy Nilsson som styrelseordförande i november. Det blir ett kort gästspel där han redan några månader senare avgår i mars 2014. Han hade inte lyckats få ägarna att förstå att idén med att omedelbart öppna flera hundra JC-butiker i hela Europa inte var särskilt klok.

Magnus Senke blir vd för JC, men slutar under oklara omständigheter efter 21 dagar. Marcus Skinnar, importör av kinesiska gravstenar, är tioprocentig ägare och koncernchef för JC/Denim Island Sverige och den som mäklat affären, hoppar i stället in som vd. Efter tvister med Gordon Wu säljer han sin andel och avgår.

1 juni 2014 tillträder Thomas Behring (tidigare vd för Compadre som lustigt nog ägs av bland andra Mikael Solberg), som ska uppfylla Wus önskan att JC ska bli, inte bara Europas, utan även USA:s och Kinas främsta jeanskedja.

Måndagen den 4 april 2016 lämnar Thomas Behring vd-posten.

Gordon Wu presenteras som ny vd.

Onsdagen den 6 april begär JC sig i rekonstruktion.

Pengarna är slut. Men liket lever.

För tiden under ägarskapet av Denim Island kan jag rekommendera radioprogrammet Kaliber som har två avsnitt som belyser företagets uppseendeväckande turer.

Nästa avsnitt: RNB och KF. Gammal kärlek rostar inte.

AV: Mikael Sandström, modehandlare och tidigare ordförande i Svensk Handel Stil

Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.

Kommentera en artikel
Meddela redaktionen
Utvalda artiklar

Sänd till en kollega

0.125